Varför ska det vara så svårt!
Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till längre. Det är bara så jobbigt just nu. Det enda som är bra är det jag har med min älskling. Tyvärr så känns det som att jag tär mer på relationen än förgyller den. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill inte vara som jag är just nu. Jag känner mig så otroligt deprimerad. Det är inte mycket som blir som jag vill och mer saker tycks bli förstörda. Allt detta påverkar mig som i sin tur påverkar min och min älsklings relation. Han försöker verkligen hjälpa mig att hålla mig uppe men jag vet att det tär på honom också. Jag vill inte bryta ihop för minsta lilla. Jag vill vara den glada Johanna som jag egentligen är.
Men det är bara så mycket som påverkar mig just nu. Så mycket som jag missar. Jag känner mig instängd i lägenheten som jag egentligen inte gillar så mycket längre. Vill flytta ifrån stan men samtidigt inte. För att kunna ta mig någonstans just nu måste jag fixa mig ett jobb så jag kan få in någon inkomst i huvudtaget. Gillar inte att leva på min fästman. Vill ha egna pengar som jag kan göra saker för. Vår ekonomi påverkas mer än vad vi trodde av att jag inte får någon inkomst. Det tär på både mig och min fästman. Jag vill verkligen hitta ett jobb men det är svårt att hålla en positiv inställning till jobbsökandet när man hela tiden får negativa besked. Jag försöker söka så mycket jag orkar och kan varje dag men det räcker tydligen inte. Det tär på mig så otroligt mycket att jag inte har någonstans att gå och kunna vara social med arbetskamrater osv. Sen att jag inte får en krona från vare sig arbetsförmedlingen, akassan, försäkringskassan eller soc gör ju inte saken bättre.
För 7 veckor sedan fick jag ett underbart litet syskonbarn. Fick ett inbjudningskort till hennes dop i går. Tyvärr så verkar det som att det är totalt omöjligt att kunna vara med. Vilket är något som jag självklart vill vara med på. Så från en kort sekunds lycka över att bli inbjuden till en hopplös tid till att försöka hitta ett sätt för att kunna närvara. Men vi har inga pengar till att kunna ta oss till dopet. Fästmannen jobbar dessutom så om han ska med förlorar vi ännu mer pengar på att åka iväg. Jag hatar verkligen det här. Jag kan inte vara med på någonting längre. Min släkt och familj utökas, fyller år osv osv. men jag kan aldrig närvara. Det är så otroligt jobbigt med tanke på att familjen betyder så mycket för mig. Nu fick jag även veta att min yngre syster har fått äran att vara fadder till den lilla. Vilket inte gör det bättre. Jag skulle gärna ha varit det med, men förstår att det skulle bli någon av de andra då de har samma pappa.
Det är så mycket som inte vill gå den väg man vill att det ska gå nu. Jag får inget jobb, jag får inga pengar ifrån a-kassan, vi lyckas inte att bli gravid (kanske inte det bästa tillfället just nu men ändå) medans alla andra blir eller har barn redan, mina vänner är så långt bort att de aldrig ens kommer och hälsar på. Jag har 2 vänner här i stan som jag träffar ibland. Men i och med att jag inte har några pengar går det knappt att göra något. Sommaren bara regnar bort totalt. Kommer i och försig inte ut ändå. Kroppen beter sig helgalet, vet inte ens om jag har någon ägglossning i huvudtaget. Min svärmor och svärmormor tycker illa om mig. Jag har egentligen knappt någon att anförtro mig till här i stan förutom min fästman och en kompis.
Jag orkar knappt någonting längre. Gör det jag måste annars sover jag mest bort dagen. Jag mår inte så bra. Vet inte vad det är med mig. Jag har så svårt att se det positiva just nu. Önskar jag visste hur jag ska ta mig ur det här. Känner att jag måste göra något snart innan jag förlorar den jag älskar mest. Om jag bara visste vad jag ska göra för att det ska bli bra. Hoppas att allt ska lösa sig när jag får jobb och vi kan flytta. Men undrar om det verkligen kommer lösa allt. Undrar om jag verkligen kommer må bättre där. Eller om det är något mer djupgående som ligger till grund i problemet.
Jag borde nog lyssna på min fästman och försöka komma ut mer. Ta en promenad eller något.
Jag hoppas verkligen att det kommer vända snart. Efter regn kommer solsken säger de ju. Hoppas verkligen att det är sant.
Vill verkligen ha en vändning snart!
/Moi
Men det är bara så mycket som påverkar mig just nu. Så mycket som jag missar. Jag känner mig instängd i lägenheten som jag egentligen inte gillar så mycket längre. Vill flytta ifrån stan men samtidigt inte. För att kunna ta mig någonstans just nu måste jag fixa mig ett jobb så jag kan få in någon inkomst i huvudtaget. Gillar inte att leva på min fästman. Vill ha egna pengar som jag kan göra saker för. Vår ekonomi påverkas mer än vad vi trodde av att jag inte får någon inkomst. Det tär på både mig och min fästman. Jag vill verkligen hitta ett jobb men det är svårt att hålla en positiv inställning till jobbsökandet när man hela tiden får negativa besked. Jag försöker söka så mycket jag orkar och kan varje dag men det räcker tydligen inte. Det tär på mig så otroligt mycket att jag inte har någonstans att gå och kunna vara social med arbetskamrater osv. Sen att jag inte får en krona från vare sig arbetsförmedlingen, akassan, försäkringskassan eller soc gör ju inte saken bättre.
För 7 veckor sedan fick jag ett underbart litet syskonbarn. Fick ett inbjudningskort till hennes dop i går. Tyvärr så verkar det som att det är totalt omöjligt att kunna vara med. Vilket är något som jag självklart vill vara med på. Så från en kort sekunds lycka över att bli inbjuden till en hopplös tid till att försöka hitta ett sätt för att kunna närvara. Men vi har inga pengar till att kunna ta oss till dopet. Fästmannen jobbar dessutom så om han ska med förlorar vi ännu mer pengar på att åka iväg. Jag hatar verkligen det här. Jag kan inte vara med på någonting längre. Min släkt och familj utökas, fyller år osv osv. men jag kan aldrig närvara. Det är så otroligt jobbigt med tanke på att familjen betyder så mycket för mig. Nu fick jag även veta att min yngre syster har fått äran att vara fadder till den lilla. Vilket inte gör det bättre. Jag skulle gärna ha varit det med, men förstår att det skulle bli någon av de andra då de har samma pappa.
Det är så mycket som inte vill gå den väg man vill att det ska gå nu. Jag får inget jobb, jag får inga pengar ifrån a-kassan, vi lyckas inte att bli gravid (kanske inte det bästa tillfället just nu men ändå) medans alla andra blir eller har barn redan, mina vänner är så långt bort att de aldrig ens kommer och hälsar på. Jag har 2 vänner här i stan som jag träffar ibland. Men i och med att jag inte har några pengar går det knappt att göra något. Sommaren bara regnar bort totalt. Kommer i och försig inte ut ändå. Kroppen beter sig helgalet, vet inte ens om jag har någon ägglossning i huvudtaget. Min svärmor och svärmormor tycker illa om mig. Jag har egentligen knappt någon att anförtro mig till här i stan förutom min fästman och en kompis.
Jag orkar knappt någonting längre. Gör det jag måste annars sover jag mest bort dagen. Jag mår inte så bra. Vet inte vad det är med mig. Jag har så svårt att se det positiva just nu. Önskar jag visste hur jag ska ta mig ur det här. Känner att jag måste göra något snart innan jag förlorar den jag älskar mest. Om jag bara visste vad jag ska göra för att det ska bli bra. Hoppas att allt ska lösa sig när jag får jobb och vi kan flytta. Men undrar om det verkligen kommer lösa allt. Undrar om jag verkligen kommer må bättre där. Eller om det är något mer djupgående som ligger till grund i problemet.
Jag borde nog lyssna på min fästman och försöka komma ut mer. Ta en promenad eller något.
Jag hoppas verkligen att det kommer vända snart. Efter regn kommer solsken säger de ju. Hoppas verkligen att det är sant.
Vill verkligen ha en vändning snart!
/Moi
