Nu händer det saker...
Det var ett tag sen jag skrev nu och en hel del saker har ju hunnit hända.
Vi har sedan en månad tillbaka inte haft någon kontakt med Es mamma då vi hamnade i bråk med henne.
Vill inte gå in i detalj på det men det hände en hel del saker under bråket som vi tycker att hon ska be om ursäkt för innan vi tar upp någon kontakt med henne igen.
Det är alltså upp till henne om hon vill ha någon kontakt.
Iaf i och med detta började vi tänka mer och mer på vad vi egentligen ville.
Vilka mål har vi? osv.
Så något gott fick vi utav detta bråk iaf,
Både jag och E mår inte hundra som det är idag.
Vi sover inte riktigt bra och blir lätt stressad.
Vissa dagar mår jag riktigt dåligt av det hela.
Men jag vet att jag inte har gjort något fel så det är inte det utan det är mer att jag är rädd för att detta ska tära mer på min och Es relation än gynna den.
Det går helt enkelt upp och ner hela tiden, vissa dagar/stunder är allt toppen och vissa känns det skitdåligt.
Men iaf vad vi har kommit fram till är att en flytt ifrån Stan kan vara ett alternativ för att komma närmare våra mål.
Vi drömmer och hus, barn och hund mm men här i Karlstad känns det så långt bort. Vi får väl spara pengar i 10 år minst innan vi har råd att köpa ett hus, om det ens finns ett hus med det läget som vi vill ha.
Jag känner dessutom att det är riktigt svårt att hitta ett jobb här. Känns som om jag kommer vara arbetslös länge, vilket jag inte klarar av.
Jag vill inte vara hemma själv och inte få någon socialkontakt alls förutom med katten.
E har dessutom tappat lusten till jobbet han har idag och vill utbilda sig inom byggbranschen, för att i framtiden kunna bygga vårt gemensamma hus. Precis som vi vill ha det.
Då det är svårt att skapa ett nytt liv på en helt ny ort så bestämde vi oss för att försöka flytta hem till mina hemtrakter. Sagt och gjort så slängde jag ut en massa krokar till alla möjliga som jag känner.
Min käre far kände bl.a. en byggare som han nu har frågat om de behöver en lärling.
Vi väntar ännu på svar.
Och jag fick idag ett samtal ifrån min gamla arbetsgivare om att jag kanske kan få tillbaka mitt gamla jobb.
Kruxet med detta var just att jag i sådana fall skulle börja med en utbildning 11 eller 18 maj!
Vi hade mer tänkt oss att flytta i höst, typ i september.
Så nu blir det bråttom.
Vi måste ta ett snabbt beslut och därefter börja packa, säga upp avtal och värdera lägenheten och få den såld helst innan vi flyttar.
Alltså fullt upp!
Så nu åker miljoner tankar berg och dal bana runt i huvudet på en.
Allt blev så verkligt nu, är det här det vi vill?
Går det ihop ekonomiskt? Klarar vi detta praktiskt?
Hur gör vi med Stina?
Vi har köpt ett koppel till henne som vi tänkte att vi kunde använda oss av.
Sen har vi ju buren också.
Får försöka vänja henne vid att åka bil också.
Varför ska vi jämt vara tvungen att flytta så snabbt!
Blir galen!
/Moi
Vi har sedan en månad tillbaka inte haft någon kontakt med Es mamma då vi hamnade i bråk med henne.
Vill inte gå in i detalj på det men det hände en hel del saker under bråket som vi tycker att hon ska be om ursäkt för innan vi tar upp någon kontakt med henne igen.
Det är alltså upp till henne om hon vill ha någon kontakt.
Iaf i och med detta började vi tänka mer och mer på vad vi egentligen ville.
Vilka mål har vi? osv.
Så något gott fick vi utav detta bråk iaf,
Både jag och E mår inte hundra som det är idag.
Vi sover inte riktigt bra och blir lätt stressad.
Vissa dagar mår jag riktigt dåligt av det hela.
Men jag vet att jag inte har gjort något fel så det är inte det utan det är mer att jag är rädd för att detta ska tära mer på min och Es relation än gynna den.
Det går helt enkelt upp och ner hela tiden, vissa dagar/stunder är allt toppen och vissa känns det skitdåligt.
Men iaf vad vi har kommit fram till är att en flytt ifrån Stan kan vara ett alternativ för att komma närmare våra mål.
Vi drömmer och hus, barn och hund mm men här i Karlstad känns det så långt bort. Vi får väl spara pengar i 10 år minst innan vi har råd att köpa ett hus, om det ens finns ett hus med det läget som vi vill ha.
Jag känner dessutom att det är riktigt svårt att hitta ett jobb här. Känns som om jag kommer vara arbetslös länge, vilket jag inte klarar av.
Jag vill inte vara hemma själv och inte få någon socialkontakt alls förutom med katten.
E har dessutom tappat lusten till jobbet han har idag och vill utbilda sig inom byggbranschen, för att i framtiden kunna bygga vårt gemensamma hus. Precis som vi vill ha det.
Då det är svårt att skapa ett nytt liv på en helt ny ort så bestämde vi oss för att försöka flytta hem till mina hemtrakter. Sagt och gjort så slängde jag ut en massa krokar till alla möjliga som jag känner.
Min käre far kände bl.a. en byggare som han nu har frågat om de behöver en lärling.
Vi väntar ännu på svar.
Och jag fick idag ett samtal ifrån min gamla arbetsgivare om att jag kanske kan få tillbaka mitt gamla jobb.
Kruxet med detta var just att jag i sådana fall skulle börja med en utbildning 11 eller 18 maj!
Vi hade mer tänkt oss att flytta i höst, typ i september.
Så nu blir det bråttom.
Vi måste ta ett snabbt beslut och därefter börja packa, säga upp avtal och värdera lägenheten och få den såld helst innan vi flyttar.
Alltså fullt upp!
Så nu åker miljoner tankar berg och dal bana runt i huvudet på en.
Allt blev så verkligt nu, är det här det vi vill?
Går det ihop ekonomiskt? Klarar vi detta praktiskt?
Hur gör vi med Stina?
Vi har köpt ett koppel till henne som vi tänkte att vi kunde använda oss av.
Sen har vi ju buren också.
Får försöka vänja henne vid att åka bil också.
Varför ska vi jämt vara tvungen att flytta så snabbt!
Blir galen!
/Moi
